Basisten Chuck Israels (som vi alla känner till från skivan med Monica Zetterlund och Bill Evans)  sa till mig att åka och lyssna på David Bergers band när de var i Moskva, Han menade att de hade ett modernt spelsätt men ändå rotat i trettio-fyrtiotals traditionen. Jag hade tänkt åka, men så blev jag tillfrågad av en arrangör i Danmark om jag kunde ordna något för bandet i Sverige. Jag ordnade med Vara konserthus och Nefertiti i Göteborg. Sedan var det meningen att bandet skulle vidare till Moskva. Detta blev dock inställt, och det skulle bli ett längre uppehåll i Sverige än det var tänkt från början. Efter Sverige skulle man ha en vecka på Hotel Hilton i Wien, och därefter en festival i Italien. I nop dagar skulle bandet stanna i Göteborg.
Detta var 2004, och jag och min familj höll på att flytta till Marks kommun.Vi funderade på hur vi skulle fylla ut tiden bäst för bandet, och så tänkte jag att man skulle kunna prova att helt enkelt hyra Assbergssalen i Skene, och sätta upp en konsert där. Dels kunde jag se det som en inflyttningskonsert, och dels var jag rätt imponerad av Kunskapens Hus och Kulturskolan. Jag tänkte att det kunde bli bra.
Nu var det ändå rätt så motigt att få folk till konserten. Dels hade vi en begränsad budget att marknadsföra konserten med, och sedan visade sig ett annat problem som jag inte räknat med:
Det visade sig att folk var skeptiska, och många trodde helt enkelt inte att det skulle komma ett storband från New York och spela i Skene. Så vi hade halvfullt på den första konserten. 
2005 var det dags igen, på hösten, och då hade vi en begeistrad publik som kom tillbaka, och som kanske hade talat om konserten för andra. Dessutom publik som kom från Varberg, Borås, Trollhättan, Vara och Göteborg, så denna konsert blev fullsatt.  Kulturnämnden hjälpte denna gång till med lokal och marknadsföring, och Markbladet gav oss ett bra pris på annonser och man gjorde en intervju med David på telefon från New York. 

 
För mig som dragit i de praktiska sakerna före konserten, blir det nästan för starkt att sitta och lyssna. Man svämmar över på nåt vis. Fyrtio år av mitt femtioåriga liv har handlat om jazz, och här dimper det ner det bästa av det bästa. När jag började spela så var det inne med en lite svår och hemlig attityd. När man möter killarna i det här bandet finns ingenting av detta. En fantastisk vänskap och öppenhet, och en slags vanlighet som gör att man känner sig välkommen. Är inte det fantastiskt, att musiker i det absoluta toppskiktet i världen inte gör sig märkvärdiga som människor? (man kan säkert hitta paralleller inom andra områden). Jag frågade om det, och fick svaret att man kan inte samtidigt vilja ge sin publik det bästa man har, och sedan tro att man är annorlunda än dem. 
David berättade att alla i bandet älskar spela den här musiken. Alla månar om tillfället att spela de gamla klassikerna. Då ska man veta att Jimmy Madison spelade in filmmusik till Stepford Wives och Dan Block, den försynte tenoristen/clarinettisten satt i orkestern för filmen Titanic. 
Men det är fortfarande musiken och mötet med publiken som är det viktigaste, och Davids förslag när vi går in i planeringen för en ny turné är "Let's do it in Skene." 
 Är inte det kul?
Sedan senaste konserten 2005 har det hänt en del för bandet. 
Den mest prestigefyllda jazzklubben i världen, Birdland i New York, avtackade Duke Ellingtons band, lett av Mercer Ellington, och anlitade David Berger & The Sultans of Swing som husband.
Plötsligt fick de stora kanonrecensenterna som Nat Hentoft på New York Times och Wall Street Journal upp ögonen för att medan spökbanden (när man håller igång orkestrar efter avlidna orkesterledare och får spelningar på namnet) stått stilla i utvecklingen och nästan gått bakåt, så finns orkestrar av Sultans kaliber som inte bara förvaltar ett arv ifrån trettio och fyrtiotalen, utan även förnyar musiken i riktningar som är intressanta även för de lyssnare som har sitt hjärta i den gamla estetiken. 
Nat Hentoff skrev om skivan Hindustan (Du som var på konserten i Skene 2005 kommer säkert ihåg låten): 
"Inget band har som detta fått mig att känna mig som fjorton år igen!!"